Jag tog hjälp utav min 11 åriga lilla syster vid denna laboration och vi provade först att kupa händerna runt öronen och viska till varandra samt utan händerna runt öronen. Våran teori var att när vi riktade öronen med hjälp av händerna mot där ljudet kom så studsade händerna bort de andra ljudvågorna bakifrån då vi riktade händerna framåt. Och då fångade öronen de ljud som händerna riktade sig åt lättare.
Vi testade även att vika på öronmusslan, som är den yttersta delen utav örat och viska till varandra med då hörde vi inget. Det beror på att öronmusslan fungerar som en parabol och där fångas ljudvågorna in till hörselgången. Och ljudet kommer alltid från en ljudkälla, luften är en osynlig gaser och består av små molekyler, och de molekyler som börjar röra sig kallar vi ljudvågor.
Och när vi testade med samma metod fast med munnen, dvs lägga händerna som en tratt kring munnen och prata samt testa utan så ansåg vi att ljudstyrkan ändrades. När vi testade utan att lägga händerna runt munnen som en tratt så blev det ett svagt ljud, dvs att det lät lite och tyst då vi viskade till varandra. Men när vi viskade igen fast med händerna som en tratt runt munnen så ansåg vi att det blev ett högt ljud då vi kände att luften vibrerade snabbare. Och vi tror att det beror på att vi formar ljudet med hjälp av händerna och då stärks ljudstyrkan då ljudet samlas åt ett håll och inte åt alla riktningar.
Precis, så tror jag också att det är. När man sätter händerna som en tratt framför munnen så riktar ni ljudvågorna. Och när energin inte diffunderar ut åt många olika håll så blir den samlade energin åt det hållet man riktar större.
SvaraRadera